Sammanfattning av workshoparbetet

skrivet av Hélène Edberg Fil.dr

Under året har ett antal workshoppar med barn och ungdomar på olika grund- och gymnasieskolor genomförts. Grupperna har rekryterats via lärare som velat delta med sina klasser, flera på estetiska gymnasieprogram, för att de intresserat sig för temat dyslexi och estetiska undervisningsformer. I dessa grupper deltar barn och ungdomar med och utan dyslexi. Därutöver ingår, sedan projektet startade, en grupp med barn och unga i åldrar 14–22 år, som sökt sig till projektet för att de har problem med sin läs- och skrivinlärning och är konstnärligt intresserade. Temat dyslexi är dock detsamma i alla grupperna och för alla workshopparna, liksom målet, att reflektera över sin lärandeprocess och att formulera tankar och känslor kring läsande och skrivande, i grupp tillsammans med andra.

Metoden

Workshop-arbetet bygger på metoder som utvecklats av projektledarna, teaterregissören och manusförfattaren Michaela Granit och konstnären och scenografen Karin Lind. Deras arbetssätt återfinns i en modernistisk tradition, bland annat inspirerad av teatermännen Jacques Lecoq’s (se Le corps poétique 1999) och Keith Johnstones teateridéer ( Se Impro for storytellers 2014). Förhållningssättet är också influerat av Susanne Ostens arbete, framför allt genom att projektledarna inte gör någon uppdelning mellan scenisk gestaltning (för barn) som ett pedagogiskt redskap och som uttrycksformer med konstnärliga kvalitéer (Brinch 2018:9ff.). Utgångspunkten är att det går att arbeta pedagogiskt för att stötta barns lärande och utveckling och att utveckla angelägen, realistisk teater om brännande ämnen med stor betydelse för såväl barn som för vuxna (Helander 2014. Även Black Mountain 2015).

Ofta inleds workshoppen med trygghetsskapande övningar som kontaktövningar, kollektiva rörelseövningar av olika slag, eller verbala associationsövningar. Därefter följer ett skapande moment med någon koppling till litteracitet. Det kan exempelvis handla om att rita en enkel teckning av sitt första läsminne. Skapandet kan också föregås av en kollektiv upplevelseövning av något slag, som att företa en kort promenad i grupp utomhus (en gata i staden) under tystnad och därefter rita en enkel teckning av något man observerat under promenaden som kan kopplas till läs- och skrivförmåga. Efter det skapande momentet visar deltagarna sina alster för varandra och berättar om vad de gestaltat. Till sist för projektledarna en öppen diskussion med deltagarna där de jämför erfarenheter, drar slutsatser och formulerar sina tankar om läs- och skrivförmåga och om betydelsen av den, inte bara för dem själva utan också kopplat till mer övergripande samhällsfrågor. Projektledarna är mycket noga med att skapa öppenhet kring dyslexin. De presenterar sig själva som dyslektiker, och vad som än sägs i rummet om dyslexi bemöts det med acceptans.

Resultat

En utgångspunkt är att konstnärliga metoder kan stötta barn med dyslexi och hjälpa dem att hitta och utveckla sina styrkor. Utifrån detta perspektiv har deltagarna under de första och andra åren i projektet undersökt vilka olika vägar barnen använder för att hantera situationer där litteracitetskompetens förväntats av dem, och hur de arbetar för att förbättra sin textförståelse: Vilka metoder eller förmågor rapporterar deltagarna att de använder för att hantera dyslexin, exempelvis kreativitet, musikalitet eller spatial förmåga? Har dyslexin inneburit att de utecklat specifika förmågor? är några av frågeställningarna som ventilerats. Under det andra året har deltagarnas berättelser tagit form och känslor förknippade med dyslexi, litteracitet och sårbarhet har formulerats.

Flera deltagare berättar att de använder enkla metoder, som att låta fingret leda ögat längs sidan. Många rapporterar också att de tvingats utveckla ett gott minne via överinlärning på olika sätt. En minnesteknik är sensorisk uppmärksamhet: Det kan handla om att associera bokstäver till bilder och ljud, som att bokstaven b till en blåmes som bubblar eller ett hav med havsvattnets doft och smak. En deltagare berättar exempelvis om en lärare som hjälpt henne med matten genom ett specifikt visualiseringssystem som fungerat för just henne, och som samtidigt hjälpt henne att inse att hon nog behöver hjälp.

Vissa övar vidare på ljuden/bokstäverna genom att skriva korta, ofta onomatopoetiska dikter eller associativa fantasiberättelser. Fantasin får ta stor plats för många för att den hjälper minnet. Läsning som är förankrad i ett starkt intresse av en viss genre, som fantasy-litteratur, kan fungera för att intresset ger kraft att orka med upprepning. En deltagare rapporterar till exempel om ett kaosartat första möte med engelska språket och hur hen bemästrat detta genom att se Harry Potter-filmer på Youtube, igen och igen, först med översättningsremsa, därefter utan. Över tid har hen lärt sig att tala och läsa engelska med denna intressebaserade filmmetod. Även om hen säger att ”Det är jättesvårt att skriva på engelska utanför min comfort zone” så har engelskan blivit en verklig tillgång i hens liv och betyget är bra. Exemplet visar hur ett slags språklig mönsterinlärning via upprepade närstudier och härmning har gett utmärkta resultat. En stor satsning byggd på viss överinlärning kan således leda till framgång i språkinlärningen.

Många av deltagarna är utomordentligt begåvade inom en mängd olika områden, som visuellt eller musikaliskt. Flera har olika specialintressen, språk och skrivande eller grafisk form till exempel, men det gäller inte alla. De flesta som deltar i projektet tycks vara ”vanliga” barn och ungdomar med olika grader av läs- och skrivsvårigheter, men med livskraft, energi och vilja att få utvecklas. Mötet med deltagarna visar att dyslexin är högst individuell och kräver olika metoder, men gemensamt är att läs- och skrivförmågan kräver olika grad av kamp på olika sätt. För dyslektikern gäller ju, precis som för alla, att man måste öva för att bli duktig på något. Skillnaden mot andra är, enligt deltagarna, att trots att de övat så att de ibland nästan gått in i väggen, så blir de visserligen bättre, men ändå inte särskilt bra, tycker de.

Flera av deltagarna har en fast och tryggt förankrad medvetenhet om sig själva som dyslektiker. Dyslexin uppfattas då som en del av ens identitet, inte kopplad till kognitiva eller andra förmågor utan som en del i livet som det gäller att utveckla metoder för att hantera, vilket den här gruppen också gjort med framgång. ”Dyslexi kan vara andra saker än jobbigt”, menar dessa deltagare: Det går att ta tillvara de olika läs- och skrivstrategierna/minnesteknikerna och använda dem i konstnärlig, estetisk verksamhet på olika sätt, inte bara som läsmetoder.

För andra kan det vara svårare. Insikterna om att man faktiskt har dyslexi skiftar bland deltagarna. Vissa som har uttalade läs- och skrivproblem beskriver dyslexin i förminskande termer, som att de kan ha lite svårt med stavning ibland, alternativt i överdrivna ordalag att de är helt ”dumma i huvet”. I dessa fall är dyslexin inte integrerad som en del i identiteten och således inte något man hanterar med hjälp av olika hjälpmedel eller andra metoder. Dyslexin uttrycks då snarare som antingen något man inte behöver bry sig så mycket om eftersom problemen är så små, eller, alternativt, att dyslexin är så omfattande att personens hela väsen är ”nedsatt” och därför inte går att göra något åt.

Skam är ett annat tema som kommit upp, kopplat till olika diskurser om att vara sämre. Många berättelser handlar om skolupplevelser eller andra sammanhang där det krävts litteracitet: ”att inte kunna fylla i en blankett ens en gång”, och att behöva smyga med vardagens skrivande och läsande för att inget ska märkas. Deltagarna uttrycker att de riskerar att få en stämpel på sig om deras problem röjs, och att de kämpar mot ett stigma. Många berättar att det är genom projektdeltagandet som de för första gången vågar uttrycka sig fritt om dyslexin, att det är helt nytt att sätta ord på och gestalta känslor, liksom att spegla sig i andra med liknande problem. Existentiella frågor väcks i dessa samtal: Skräcken över vad svårigheterna kommer att ge för framtida liv. Kommer jag att få ett jobb om jag är ”dum i huvet”? ”Kommer jag att kunna klara mig i livet över huvud taget?” Vid sådana tillfällen har gruppen varit ett stort stöd känslomässigt, för att de övriga deltagarna har kunnat bekräfta att de alla hyser eller har hyst precis samma oro. Ledarna har också fortlöpande gett perspektiv på farhågorna och oron genom att bekräfta känslor och samtidigt peka på positiva förebilder och möjliga vägar framåt. Framför allt har de lite äldre deltagarna (som det går mycket bra för socialt) kunnat stötta de yngre. Ett resultat är att alla, men kanske särskilt de ”vanliga” barnen (som i princip bara uppmärksammas när det går dåligt för dem i skolan) har särskild nytta av att delta i projektet. Här får deras röster och upplevelser ta plats i det gemensamma rummet och deras berättelser och konstnärliga bidrag ses som värdefulla.

Svårigheter kan således ta tid att acceptera. Men har man väl förstått sina särskilda behov tycks det gå lättare att använda resurser som finns: Man upplever nytta med att ”gå till skrivpedagogen” eller att använda hjälpmedel som inlästa böcker utan att känna sig utpekad. Lyckan beskrivs som att hitta en lärare som faktiskt förstår en, så att man slipper svåra känslor och kan koncentrera sig på ämnet. Att bli sedd och förstådd är ett centralt tema i berättelserna.

Identifikationsprocesser

Resultaten visar att en förutsättning för att utveckla strategier som kan hjälpa barn i deras läs- och skrivutveckling är att dyslexin blir synliggjord. Detta synliggörande tycks ske i steg och handlar om att få insikt om att a) barnet har dyslexi och att b) barnet kommer att behöva förhålla sig till detta faktum. Eftersom litteracitetsinlärning sker genom identifikationsprocesser så blir de konstnärliga ledarna och de äldre ungdomarna förebilder för de yngre. De visar att det går att skapa goda liv. Dyslektiker kan ha konstnärliga yrken, plugga på högskola, ha framtidsplaner av olika slag och att det går att accepterat sin dyslexi! Förebilderna visar också att det går att öva upp sin läs- och skrivförmåga och att den vägen få tillgång till kraft som kan användas i många olika sammanhang. Med andra ord är det bekräftat genom projektet att det finns en oerhörd kraft i att som dyslektiker få bli bemött i sin dyslexi, att få formulera den och betrakta den.

Deltagarna tycks ha tre huvudsakliga frågor till världen kopplade till sin dyslexi när de väl ser den: Varför är jag inte lika duktig som andra? Kan ni (och jag själv, inte minst) acceptera mig när jag inte är lika duktig som andra? Hur ska jag göra för att skapa ett bra liv? Vikten av att bli bemött och bekräftad i dessa frågor, inte (be)dömd visas mycket tydligt. Projektet erbjuder en kontext där en sådan process och diskussion blir möjlig, genom att det skapats en mötesplats för erfarenheter som kan generera ett växande och ett hopp till barn som många gånger kämpar just med hopplöshet. Resultaten pekar således på betydelsen av positiva identifikationsprocesser: Det är när alla deltagares röster får komma ut i rummet och bli till ett kollektivt skapande och en kollektiv gestaltning som deltagarna med egna ögon kan se storslagenheten i det de åstadkommer. Utställningen på Jakobsbergs konsthall exempelvis, där en mycket stor grupp deltagare från olika delar i Sverige bidragit med alster, har haft stor betydelse för denna process. Deltagarna berättar om och gestaltar dyslexin så att den blir externaliserad, betraktningsbar. Därigenom uppstår igenkänningsmekanismer av olika slag. De olika berättelserna som alla bidrar med skapar en kollektiv mikrodiskurs, där dyslexin tar form på ett sätt som inte är lika skrämmande som när den ligger individualiserad, oartikulerad i tystnad. Effekten blir i stället den som den ryske psykologen Lev Vygotskij beskrivit i Fantasi och kreativitet i barndomen (1995), en känsla av stolthet över att få bidra, om än ”med ett litet stoftkorn” som Vygotskij uttrycker det, men ändock till den ”stora kulturen” och bli en del av den.

Två diskurser ställs genom projektet mot varandra: skolans bristdiskurs och dyslexiprojektets kraftdiskurs. Projektets metoder som går ut på synliggörande blir en motståndsdiskurs mot den tystnadskultur som skolan fostrar fram bland barn. Den bjuder motstånd mot att barn blir bedömda, mot att de skambelägger sig själva för sina särskilda behov, mot att de utöver sina läs- och skrivsvårigheter många gånger också måste hantera sina föräldrars oro. Att skolans extrema textfokusering inte ger andra möjligheter för barnen än att försöka dölja sina svårigheter eller arbeta bort dem så gott det går, många gånger med utmattning som följd ifrågasätts i projektet. Här hamnar i stället blicken framåt, där barnen, när de väl fått ett rum att vara i som dem de är, också får en möjlighet att tänka kring hur det skulle vara att se på sig själv och sin egen potential. Projektet har erbjudit tillfällen för deltagarna att synliggöra möjligheter och hinder kopplat till dyslexi, vilket skulle kunna vara ett första steg i att utforska dyslexi som en kraft. Däri ligger projektets styrka. Med utgångspunkt i detta perspektiv blir ett nästa steg att utforska hur erfarenheterna som uttryckts i projektet skulle kunna bidra till att utforma kreativa metoder för att utveckla barns läs- och skrivförmåga i skolsammanhang.

Hélène Edberg Fil.dr

Referenser

Black Mountainan Interdisciplinary Experiment 1933-1957 (2015).

Eugen Blume (red.), Matilda Felix (red.), Gabriele Knapstein (red.) Catharine Nichols (red.). National Gallery. Spector books.

Brinch, Rebecca ( 2018). Att växa sidledes :Tematik, barnsyn och konstnärlig gestaltning i Suzanne Ostens scenkonst för unga. Diss. Stockholms universitet.

Helander, Karin (2014). ”Barnets rätt till kultur och konst”. I: Barnrätt. En antologi. Ann-Christin Cederborg & Wiweca Warnling (red.) Nerep. Stockholm: Norstedt Juridik.

Johnstone, Keith (2014). Impro for storytellers. Routledge

Lecoq, Jacques (1999). Le corps poétique. Un enseignement de la creation théâtrale. Actes-Sud papiers.

Vygotskij, Lev (1995). Fantasi och kreativitet i barndomen. Daidalos.