1987 till 1992
TEATERPRODUKTIONER
1987 TILL 1992
Under 80-talet startade Michaela Granit, Åsa Kalmér och Per-Eric Asplund den uppmärksammade Stockholmsgruppen Teater Bouffons. Michaela var även en av de konstnärliga ledarna för Teater Bouffons som iscensatte mängder av kritikerrosade publiksuccéer. Under tiden i gruppen arbetade Michaela Granit även som skådespelare, manusförfattare och med regi. Teater Bouffons verkade mellan 1987 och 1992, och hade Plaza i Stockholm som sin fasta scen.
Pjäser i urval
Bouffon, Baksidan, Donna Ma Donna, Fränder, Inte Caruso
Fadern 2 (i samarbete med Uppsala Stadsteater/ Christian Tomner)
Nåd och Onåd, ( text Bodil Malmsten, regi Christian Tomner )
Via Dolores, monolog, ett samarbete med dramatikern Kerstin Perski.
OM Teater Bouffons
Konstnärliga ledare för Teater Bouffons var Michaela Granit, Åsa Kalmér och Per-Eric Asplund. Samtliga arbetade också med manus, regi och som skådespelare. Skådespelaren Torsten Flinck medverkade i flera produktioner och i två av dem samarbetade gruppen med regissören Staffan Roos. Teater Bouffons arbetade också med musiker/ tonsättare bl.a. Johan Petri, Torbjörn Svedberg, Mats Bergström, Eva Lindal och Raymond King. Scenografer var Thomas Sjöstedt och Inkan Aigner.
utdrag ur intervju med Michaela Granit
Gruppen Bouffons blev en glädjestril i Stockholms teaterliv där varje föreställning blandade respektlöshet med allvar, rit med ironi, förförelse med grotesk, på ett sätt som kändes oprövat. När Bouffonarna (Granit, Åsa Kalmér och Per Eric Asplund) efter tio års flödande arbete bestämde sig för att gå egna vägar fortsatte Michaela Granit enligt arbetsmönstret att en grundidé utvecklas, ibland i samarbete med regissör eller författare, i en process som pågår oavbrutet fram till premiären. Stilen känns igen vare sig hon står på eller utanför scenen: konstarter möts, kroppen talar nya språk, texten är fysiskt närvarande, böjlig som en känsla.
Ulrika Milles,
Riksteaterns tidning
PRESS
Bouffon (1984)
”Bouffon presenteras som ett kvinnligt narrspel om människors lust och lidande".
Som två förrymda häxor från Macbeth eller som två träskvarelser från en trakt med köttätande växter intar Michaela Granit och Åsa Kalmér scenen med största vällust. De utvecklar ett erotiskt och glatt aggressivt groteskeri i ett läge som befinner sig någonstans mellan kult och påtagligt jordiska passioner."
Det är ett spel fyllt av associationer och infall med verbala utbrott som ibland får en att tänka på uppretade Kurosawasamurajer, ibland på högläsning i söndagsskolan. Den höga temperaturen på scen höjdes ytterligare av Per-Eric Asplunds insatser på slagverk.
Calle Pauli, Dagens Nyheter
Baksidan (1987)
Det är enormt komiskt och hemskt ruskigt och kolossalt träffande − för bägge könens åskådare, och det är det som är så begåvat med idéinnehållet i ”Baksidan”.
Könsrollerna har komplicerats och fördjupats till så mycket mera än enbart förtryckande män och förtryckta kvinnor. Hela ensemblen verkar ha varit överens om vad som ska berättas, för det här är inte bara kropp, rytm, ljud, story, komik eller virtuositet utan SPEL för publik.
Nina Lekander, Expressen
Damernas genre är ett sofistikerat clowneri, under ömsesidig rivalitet och livsfarligt samförstånd.
Kalmér och Granit har utvecklat en spelstil som jag tror saknar svenska paralleller: en grotesk som håller fram det äcklande och det förföriska i samma gest.
Horace Engdahl, Dagens Nyheter
I en mängd korta sketchartade skisser odlas en genomskådande humor.
Lars Ring, Svenska Dagbladet
Donna Ma Donna (1988)
Michaela Granit och Åsa Kalmér, framstående utövare av en osvensk form av tragikomisk kroppsteater, använder här sin konst till en feministisk granskning av kvinnans lott. Men de driver undersökningen till en punkt där den lika mycket omfattar frågan om manlighetens gåta.
Och kvinnligheten? Ett vidunderligt lappverk av pysslande med den egna svagheten, makthunger, självutplåning, leda i väntan på prinsen och en vildhet bortom all moral. Med nätt och jämnt symboliska yxhugg går systrarna löst på de biologiska hindren för deras individuella rörelsefrihet, inklusive hopar av gulliga små barn. Det är självhat som munter bärsärkagång.
"Spelstilens snabba kast förstärker känslan av könsidentitetens bräcklighet. Varje situation är djupt oförutsägbar, eftersom man struntar i den traditionella dramaturgins följder av orsak och verkan."
Återstår parförhållandet som kläs av i en virtuos scen med Michaela Granit och Sven-Olof Wagelin, där äktenskapets uppkomst och sönderfall i småsinthet och anklagelser snabbspolas på ett par minuter.
Horace Engdahl, Dagens Nyheter
Åsa Kalmér och Michaela Granit ser ut som en blandning mellan slafsiga herrgårdsfröknar och erotiska amazoner − en sorts commedia dell’arte-figurer i sina brodyrlinnen, volangkjolar och röda rosetter i sina rufsiga hår.
M. Edström, Riksradions Kulturredaktion
Ensemblen har sannerligen en särskild begåvning för att använda klyschor och slitenheter just i rätta komiska ögonblicket.
Systrarna Granit och Kalmér är därtill briljanta i såväl sitt fysiska spel som i att leka med enkla små fraser och göra ramsor av dem.
Nina Lekander, Expressen
”Det står två härliga fruntimmer på Plazas scen. De är kraftfulla och tydliga, inte några försagda våp och inte heller trendiga karriärister”.
Det är ett skådespel som får publiken att frusta av skratt och flämta av förvåning. Föreställningen är sannolikt en av Stockholms mest generösa, engagerande, överraskande och provocerande.
Här har form och innehåll tagit ett kvalitativt steg framåt. Kanske är det på Plaza den nya generationen finns, den som nu och för 90-talet blir vad Norén och Osten var för 70- och 80-talen.
Inga-Lill Valfridsson, Aftonbladet
Fränder (1989)
Man litar helt till Åsa Kalmérs och Michaela Granits förmåga att vrida upp varje uttryck i det groteska utan att självironin går förlorad.
Kristoffer Leandoer, Expressen
”Hela föreställningen har lite karaktären av en kolteckning. Man kan nästan se hur de har suddat, gjort om, knådat och tryckt kolbiten mot pappret”.
Det svarta, det desperata blir en allvarlig vädjan som inte blir patetisk utan fylld av Teater Bouffons svarta komik.
Ur Radions Kulturnytt
Spelstilen ligger långt från det realistiska, utan att för den skull tappa kontakten med det äkta mänskliga, om än i mondän storstadstappning.
Liksom när Michaela Granits underbara och lätt hysteriska uppenbarelse Daga speglar sig mot slutet, finns spegelbilden av oss själva och våra egenheter ständigt närvarande.
Anders Pauser, Västerbottens-Kuriren
”Ordning ur kaos. Så säger vetenskapsmännen att universum fungerar. Ett är dock bekräftat: så fungerar Teater Bouffons”.
”Att skilja på ord som behov och självändamål kan vara knepigt. Teater Bouffons måste göra det. För de skapar en i Sverige annnorlunda teaterform. Och då är det lätt att bli anklagad för att göra annorlunda utan botten. Annorlunda för uppmärksamheten, nyskapande för nyskapandets skull.
Men hos Åsa Kalmér, Michaela Granit och Per Eric Asplund, som utgör den tunga trion i Bouffons, ligger uttryckssätten mycket nära hjärtat. De har delvis själva skapat sin form”.
”Teater Bouffons speglar vår egen tid genom att förvrida och förvränga vardagens sanningar. Så har teatern fungerat ända sedan Aristofanes dagar. Runt givna möten improviserar man sig fram till fungerande scenbilder, precis som många farstrupper gjort i hundratals år.
Orden får göra helt annat. Komeditraditionen är tydligare, mer köttig, i bouffons sällskap än någonsin hos de oförargliga privatteatrarna”.
Henric Tiselius, Nöjesguiden
De lite mer sorgliga avsnitten handlade mest om döden och sorgen efter att ha mist en vän.
Man återkommer också flera gånger i pjäsen till likheten mellan två människor, som när den ena tjejen säger till den andra att "vi är ju så lika som om jag vore man, vore du den perfekta kvinnan". Kanske något att tänka på?
Niclas Jaktlund, Skövde Nyheter
”Donna Ma Donna" är den största succén hittills, med den slog gruppen publikrekord på Plaza. "Baksidan" hör till den fasta repertoaren, med den har teatern gästat också Wasa Teater. Också "Fränder" blev framgångsrik, den mottogs så väl att speltiden fick förlängas på Fri scen, Skeppsholmen.
Barbro Enckell, Hufvudstadsbladet, Helsingfors
Inte Caruso 1989
”Teater Bouffons har en säregen förmåga att arbeta i två skikt, på två nivåer samtidigt”.
De utgår från botten. Botten som ett otröstligt barn, en hysterisk längtan, en oändlig trötthet.
Ulrika Milles, Expressen
”Kollektivet?!
Att Teater Bouffons väljer att spela en pjäs om gruppens problematik i 80-talets sista skälvande minuter ("Inte Caruso" hade premiär i december förra året) − detta 80-tal som kallats egoismens decennium − är intressant. Kan 90-talet bli kollektivets decennium? Är det önskvärt? Omöjligt?
"Inte Caruso" ställer frågor som publiken själv får söka svar på.
Anna Maria Ek, Västerbotten Folkblad
”Inte Caruso av och med Teater Bouffons är en blandning av väntan och symboler, Beckett och Freud som nummerrevy”.
Teater Bouffons är någonting eget i svensk teater.
Lars Ring, Svenska Dagbladet
”Teater Buoffons är den grupp i Stockholm som mest envist insisterar på att göra teater för sin egen generation, 20−30 åriga storstadsbor som flyter runt i en obestämbar väntan”.
”De fyra skådespelarna kan det snabba spelsättet, här finns en storögd komedition som är alldeles egen för den här gruppen”.
”De kallar sig Teater Bouffons och gör teater på ett sätt ingen annan gör i Stockholm. Deras fysiska scenkonst, vulgär och sofistikerad på samma gång, har dock fungerat som inspiration för flera teatergrupper på senare tid. Men ’originalet’ är alltid originalet, som det står i jeansreklamen”.
Det luktar onekligen Bleckett. Små människor fåfängt väntande på en förlösning som inte kommer. Och som de, innerst inne, vet aldrig kommer att infinna sig. Men, vem vet, på Plaza i Teater Bouffons sällskap kanske till och med Becket skulle finna sin Godot.
Tove Ellefsen, Dagens Nyheter
Michaela Granit har tillsammans med Åsa Kalmér makat åt sig en ansenlig plats på Stockholms teaterkarta, där Teater Bouffons skördat lagrar för sina undersökande teaterprojekt kring vänskap, kärlek, manligt-kvinnligt.
Yvonne Malaise, Dagens Nyheter PÅ STAN
Fadern 2 (1992)
Fadern står − precis som namnet på pjäsen berättar − i centrum i Upsala Stadsteaters och Teater Bouffons samproduktion "Fadern 2" på Stadsteaterns studioscen. Det har blivit en fantastisk föreställning som är både underhållande och krävande på samma gång.
Skriver UD:s recensent
”Det fruktbara samarbetet mellan Upsala Stadsteater och Teater Bouffons har lett till att två estetiker och två teatersyner möts och bryts, kännbart men aldrig störande. Sex skådespelare gestaltar skiftande rollfigurer som minns sina fäder.
Roland Lysell, Tidningen Entré
Nåd och Onåd 1990
Kaka söker maka, att Teater Bouffons och Bodil Malmsten har hittat varandra över regissören Christian Tomner känns följdriktigt och lyckat.
De gemensamma nämnarna är många. Det samtidsskildrande. Den träffsäkra sorglustigheten. Av samarbetet har också blivit skrattlysten och lite vemodig samtidsfars om några vilsna människor i en fjärrvärmd nutid.
Teater Bouffons är som alltid säkert sammanlödda och ytterligt samspelta. Rytmiskt, energifyllt och med en känslig kroppslighet tas varje ord och varje rörelse tillvara.
Sara Arrhenius, Aftonbladet
Michaela Granit spelar docent med en handväska mer rymlig än en själ. Iförd en stilig dräkt imponerar hon på andra som tror att stil och idealism är något oförenligt. Hon är mer tragisk − som skriven av Lars Norén, säger hon − och därför en mer svårspelad roll.
Lars Ring, Svenska Dagbladet
”Och det verkar faktiskt inte annat än att teater Bouffons inte kan misslyckas med någonting den sätter sig före. […] Är då allt som vanligt?
Inte riktigt, inte allt. Bodil Malmstens goda text och närvaro ger ensemblen en ton av sorg och försoning som den nog inte har haft tidigare.
”Man måste synas, det är saker för stunden?!” Det gör Michaela Granits elegant samvetsömma litteraturdocent avundsjuk, för hon har lärt sig att pressa ihop och trycka ner, att lägga ord mellan sig och känslan”.
Nina Lekander, Expressen
Så får man då hålla med alla andra kritiker och recensenter. Så får man då skriva det som redan skrivits i andra tidningar.
Om Bodil Malmsten och Teater Bouffons. För visst är den berättigad att höjas till skyarna, föreställningen Nåd & Onåd.
Med exakt precision lyckas Bodil Malmsten (som skrivit manus) och skådespelarna pricka in oss nutidsmänniskor. Och många är de igenkännande skratten under den en och en halv timme långa föreställningen.
Charlotta Jansson, Dagens Nyheters Kultursidor