konstnärlig ingång

konstnärlig ingång – Michaela om arbetet

På Rodinmuseet i Paris finns ett rum med några av Camille Claudels skulpturer; Valsen, Klotho, Byst av Rodin, Min Broder, Vågen... Skulpturerna har för mig en oerhörd nerv, sinnlighet och utsatthet. Detta har inspirerat mig till att skriva en pjäs där text, rörelse, musik och rum samverkar − en fri association kring Camille Claudels liv och verk.

Camilles unga skapande kraft blev allt tydligare. Men varför vändes den till isolation och självdestruktivitet? En fråga som ständigt återkom och gjorde att jag ville närma mig den Camille som suttit inspärrad på sinnessjukhus. I ett antal brev vädjar hon om att få komma ut. Hur kunde man låta henne vara kvar där i 30 år?

Jag ville ge henne en röst. Den Camille jag skrev om ville göra upp med myten om sig själv, sitt skapande och sin starka relation till både brodern Paul Claudel och läromästaren och älskaren Auguste Rodin, en man hon delat ett starkt konstnärsskap med. Vad hände då hon lämnade honom, besviken över relationen och i ett starkt behov av att utveckla sin egen konst?

Brodern Paul, hennes älskade lille Paul, kretsade länge runt som ett dåligt samvete... Han inleder stycket, vill dikta några hyllande rader om sin systers konst. Men hennes ord tränger sig in, förföljer honom. Han konfronteras med sin egen skuld över delaktigheten i hennes öde.

Pjäsen är likt ett musikstycke där varje gestalt är bärare av teman som flätas samman, konfronteras och återkommer. Texten innehåller även citat och uttalanden av Paul Claudel samt ett utdrag ur Ibsens pjäs ”När vi döda vaknar”.

Varför tystnade Camille Claudel? Hur berör det oss idag?

/Michaela Granit, 19 juli 1996