Fotograf: Lesley Leslie- Spinks

Pjäsen Camille av Michaela Granit. En nyskriven pjäs, en fri association kring skulptrisen Camille Claudels liv och verk. Camille Claudell, fransk skulptör, elev, assistent till August Rodin med vilket hon hade ett förhållande.

YRKET skulpturen har varit den mest traditionsbundna konstart. Lika förankrad i samhälle och kultur som - familjen. Skulpturen har alltid gränsat till hantverket, en manlig värld fylld av slit modellering, lera gips, gjutare, stenhuggaren, förstorare; ett fysiskt värv där kunskap och insikt ömt förts vidare.

När Camille blev elev till Rodin klev hon in i en av dåtidens mest ansedda ateljéer ynnest och en stor utmaning. Som konstnär förvaltade hon arvet med yrkets hela bravur och mer därtill, - hon förändrade.

STILEN - ljuset, modelleringen och rummet är nyckelbegrepp. På den känsliga ytan skapades en förfinad struktur som återkastar ljuset; hud som andas. Traditionsbundet yrkeskunnande omvandlas till konst. Desamma gäller det luftrum som aktiveras av skulpturens former och rörelser; det psykologiska rummet, eller verkets scen.

I det gemensamma rummet inträffar mötet. Vad händer i detta rum? I Camilles rum? En öppen fråga som är pjäsens rörelse. Rörligheten är viktigt i denna förenlighet bor en stark humanism, som är den öppna fråga, där människan återkommer som figur och myt.

Var Camille Claudel självbiografiskt? Tror nog mer hon försjönk i teman formen, figuren. En kvinna med hennes konstnärliga självkänsla ville sätta verket i centrum och därmed skapa utan ursäkt! Kring verket rör vi oss, i rörelsen och blicken söker vi henne.

DUBBELHETEN - I pjäsen är Camille Claudel två. Rodins rum var slutet, där bodde ögonblicket, drabbandet som en blixt eller (helvetesporten) ett helt åskväder. Camille Claudel var öppen för barockens vridna föränderliga rörelse, där varje form glimmar annorlunda ur skilda vinklar.

Betraktarens är rörlig. Så också under 1900-talet. Rodin:en magnifik punkt för 1800-talet. Camille Claudel riktning: mot det föränderliga formspelet, ogripbart, på en gång splittrat och förunderlig helhet.

De två Camille i pjäsen är en plastisk och innehållslig nödvändighet, sprungen ur hennes eget sätt att se ÖDET - Många andra kvinnliga konstnärer tystnade också. Det märkliga är hur Camille Claudel under sina verksamma år skapade ett verk av egenvärde. Att välja ett liv med konsten var mer än modigt, ett brott mot den starka familjen, dit kvinnan hörde.

Ensam var ofta dömd, familjen var fundamental i samhället. Den kvinnliga skulptören var tidigt hjältinnan i emanciperad litteratur (A C Leffler i Sverige). Att bli ensamstående, verksam, offentlig var en risk som krävde språng i känsla och tanke som vi svårligen kan föreställa oss.

Konstnärskapet var en hård fristad. Det förklarar inte Camille Claudels oändliga inspärrade tysta år. I pjäsen rör sig frågan som blicken kring hennes skulpturer: Förklarar tystnaden hennes verk?

Thomas Millroth, ur programbladet.

Författare, konsthistoriker & chef för Ystads Konstmuseum