konstnärlig ingång 

konstnärlig ingång – Michaela om arbetet

Äntligen − ett samarbete mellan Sverige och Finland!
Vad är identitet? Historiskt arv, kulturellt arv? Frågor och tankar sattes snabbt i rörelse.

Seija berättade att boken Svinalängorna skulle dramatiseras på initiativ av Blaue Frau och om samarbetet mellan teatrarna. Äntligen! tänkte jag, ett samarbete mellan Finland och Sverige, ett möte över Östersjön och ett utbyte mellan teatrar.

I augusti 2008 ringde Seija Metsärinne från Wasa Teater i Finland. Jag hade precis öppnat dörren till vår lägenhet i Stockholm efter en sommar i den åboländska skärgården, dit jag varje år återvänder. Det är ett slags andra hem
− en del av min identitet, men ändå inte. Jag är ju uppvuxen i Sverige.

Boken Svinalängorna är en djupt personlig berättelse som väcker starka känslor. För mig öppnade romanen en dörr till flera lager av frågor och teman som intresserar mig: historiska spår mellan våra länder, en lång och inte helt okomplicerad relation där man sett varandra, ofta med främmande ögon, samt skillnaden − krigen som funnits i Finland. Den skillnaden har alltid varit påtaglig i mötet med människor, när jag rört mig mellan länderna. Detta var ett projekt jag bara måste ta emot; en rejäl konstnärlig, utmanande uppgift.

Med på köpet följde en kittlande fråga att dagligen umgås och brottas med under en lång tid. Hur göra teater, scenkonst av en så älskad, uppskattad och uppmärksammad bok? Den ska bli kropp. Nu startade en lång process med manus samt många val och diskussioner med Marina Meinander.

Susanna Alakoski har ett språk som väcker känslor, bilder och minnen från en tid i Folkhems-Sverige, som inspirerar mig till ett scenspråk. Och som regissör har det varit viktigt att få ihop en ensemble med både finska, finlandssvenska och svenska skådespelare och ett konstnärligt team från båda länderna. Vi behöver varandras erfarenheter för att få med alla lager i berättelsen och för att få en levande dialog.

Historien om Leena, hur ett barn försöker överleva med föräldrar som rämnar och faller in i alkoholism, hur vuxenvärlden blir gränslös och inte närvarande, är smärtsam och upprörande. Det är en stark röst som talar till mig genom boken. Och som Susanna Alakoski sa till mig en gång när vi samtalade i en intervju; det är en urberättelse. Den existerar nu och den kommer alltid att finnas. Det är uppenbart att boken har fyllt ett stort behov och jag hoppas att vår föreställning blir en fortsättning på det som boken har väckt − att barns röster blir hörda.

Svinalängorna är också en berättelse om klass, språk, identitet och kön. Om hur svårt det är att komma till ett nytt land, att hitta in i ett samhälle, att bli accepterad och känna sig integrerad. Leena ser sina föräldrar tappa sin identitet, sitt språk, sin självkänsla och sitt sammanhang. Detta är en verklighet många lever med i dag.

I vårt repetitionsarbete har språkgränserna också lösts upp mellan finska, finlandssvenska, rikssvenska − ingen är på säker mark... Det har färgat språket, dialogen och gestaltningen i föreställningen. Vi har valt att berätta utifrån en 14-årings perspektiv, där vänskapen mellan Leena och Åse är ett nav och en stark överlevnadsfaktor i en krass och kaotisk miljö. Leken, lusten och humorn mellan dem är en drivkraft.

Mitt arbete med föreställningen vill jag likna vid en mosaik där många delar fogas samman av minnen, frågor, associationer och smärtpunkter som tränger sig på och pulserar genom Leena, en subjektiv blick, en inre röst som söker sitt sammanhang. Vad hände då i början? Varför kallas Fridhem för Svinalängorna? Är vi svin, finnjävlar? Varför orkar inte mamma? Har pappa alltid druckit? Vad längtar de efter? Vad är Finland?

Michaela Granit, ur programbladet till Svinalängorna 2009